Slutfesten börjar i örådet redan sekunden efter att kamerorna slocknat. Det känns väldigt skönt att få prata med deltagarna som vän och inte som programledare.

Efter örådet åker vi vidare till ett ställe som heter Lemón. Vid klockan 01:00 börjar ett breakdancebattle: Sverige mot Dominikanska republiken. Det visar sig att några i det dominikanska snickarteamet kan breakdansa, men det kan även snickarbossen Ola, säkerhetsansvarige Sema och jag.

En vild breakdanceduell utbryter på dansgolvet. Duellen pågår fram till 04:00. Sverige vinner på knock — jag kom nämligen trea i breakdance-SM 1986. Men när jag vaknar nästa morgon känns det i kroppen att det är 2010 och jag är 40 år …

Återkomsten för Ghede börjar med att de får sova i en bur i djungeln. Vi preparerar buren ordentligt innan — för att det inte ska bli för bekvämt fyller vi den med spetsiga lavastenar.

Jag sover i ett vindskydd intill i en hängmatta. Vi är helt övertygade om att folk inte kommer att orka sitta inspärrade i tio timmar utan mat och toalett. Jag går och lägger mig i hängmattan klockan 22:00. Klockan 22:01 sover jag.

Tyvärr får jag sova hela natten, vi lyckas inte knäcka en enda av deltagarna. Så här nära finalen finns det två drivkrafter som är starkare än något annat: hämnd och vinst. Så jag vaknar utvilad klockan sex, efter en av de bästa nätternas sömn i mitt liv…

Foto: Erika Rydberg/TV4

Claes, en av killarna som sköter tekniken, är en av de mer muskulösa i teamet. Och eftersom vi bägge har lite muskler och lite machokomplex så brukar vi istället för att säga “hej” ge varann en box i magen.

I morse när vi möttes utanför frukostmatsalen så blev jag lite extra glad att se Claes, och i min glädje laddade jag på en ordentlig uppercut i magen på honom (man är ändå en av fyra svenskar som boxats om en VM-titel). Claes är inte bang, han siktar noga och tar sats från backen. Slaget tokmissar min mage men glider mot armbågen och rakt upp på min näsa.

Det är naturligtvis som att öppna en kran: blodet forsar. Men till skillnad från när andra människor blöder så är det ingen som frågar hur det gick. Hela filmteamet är överlyckliga (sadistiska svin). Jag vet inte hur jag ska tolka det…

***

Kolla in hela bildserien här…

Det var inte bara deltagarna som hade sammanslagningsfest, utan vi i teamet hade också en fest. Det gällde i och för sig inte dem som hade kvällspasset, men som plåster på såren lagade jag en trerättersmiddag och skickade med en flaska Amaronevin.

För oss som var kvar på hotellet dukades det upp långbord vid poolen och vi festade loss på hur mycket skaldjur som helst. Middagen var väldigt trevlig och god. Det enda som var lite skumt var att folk konstant frågade mig när jag skulle gå och lägga mig. I vanliga fall går jag alltid och lägger mig tidigt för att jag gillar att vakna utvilad. Så när folk på festen började bli trötta och tänka på att dra sig tillbaka ville ingen gå och lägga sig innan den mesiga boxaren…

Dagen började med att jag lagade helstekt kyckling stoppad med lime, rosmarin och vitlök. Maten skulle vara priset till eftermiddagens tävling.

Vi åkte till inspelningsplatsen och jag satte igång tävlingen och backade tillbaka till min plats. En plats som jag fått order om att inte röra mig ifrån för att inte skymma kamerorna.

När jag ställde mig på den anvisade platsen så slog hettan emot mig. Jag stod precis bredvid en eld som den grillade kycklingen låg på. Inte nog med hettan från elden — solen gassade och det var nästan 40 grader. Syndafloden startar direkt under mina armar och det rinner och det rinner och det rinner ännu mer. Snart bildas två stora LP-skivor av svett under mina armar.

Och det enda jag kunde tänka på var hur det skulle se ut på TV, vilket gjorde att jag svettades ännu mer…

Så här lagar du själv kycklingen jag gjorde till pristävlingen:

Ingredienser:
1 hel kyckling
1 citron
1 kruka färsk rosmarin
2 msk torkad rosmarin
vitlök
flingsalt
olivolja

Bryn kycklingen i olja.
Smörj en ugnssäker form med olivolja.
Hacka 5 vitlöksklyftor grovt. Stick flera små hål i citronen med en vass kniv.
Fyll kycklingen med vitlök, citronen och den färska rosmarinen.
Häll 2 msk olivolja i kycklingen och knyt ihop benen på den.
Gnid in hela kycklingen med flingsalt och torkad rosmarin.
Lägg kycklingen i formen och stek i ugnen cirka 1 timme på 225 grader.
Kolla om kycklingen är färdig genom att sticka hål på den: när vätskan som sipprar ut är färglös så är kycklingen klar.

Video: Paolo lagar Robinsonkyckling

Idag på morgonmötet så vaknade den gamla klädfascisten åter upp. Pontus Gårdinger, den för övrigt väldigt trevlige producenten, hade bestämt att det skulle bli rättning i ledet vad gäller programledare och klädsel. Nu var det nog med svarta t-shirts — fram plockades en DYR och vit Gucciskjorta ur producentens egen garderob.

Innan jag fick på mig den fick jag noggranna förhållningsorder. Skjortan var köpt i New York och var också Pontus favoritskjorta. Det fick under inga omständigheter komma minsta lilla fläck på skjortan. “Eftersom jag är 40 år ska jag lyckas att inte fläcka ner din skjorta”, lovade jag dyrt och heligt.

Men så fort grillningen på plats började så var alla klädesplagg bortglömda, det viktiga var att kycklingen skulle bli god. Det visade sig naturligtvis att kombinationen gammal punschig proffsboxare, sot, olivolja och grillad kyckling inte var någon bra kombination. Det blev naturligtvis världsrekord i skit. Pontus favoritskjorta var bara att kasta.

Så naturligtvis är jag klädd i t-shirt igen när kamerorna åter slås på…

Vi är två kampsportare som jobbar med Robinson: Dels jag och så säkerhetsansvarig Sema.

Problemet med att vara två kamsportskillar på samma strand är att stränder är som gjorda för att brottas på, vilket vi utnyttjar till max. Så fort vi får chansen försöker vi kasta den andre i sanden. Detta resulterar alltid i att vi får skäll av produktionsledningen.

“SLUTA BROTTAS! Paolo blir sandig!” skriker de i kör så fort vi ska ta en brottningsmatch.

Idag när vi brottats klart fick Sema panik. Han hade tappat sin vigselring. Vi tillbringade en haltimme på knä i sanden för att hitta ringen. Till slut fick vi ge upp. Jag är ledsen för Semas skull och vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om jag tappat min. Ojoj, min fru skulle mörda mig — och det skulle inte bli någon snabb död. Hon skulle på medeltida sätt plåga mig till döds…

Orkansäsongen fortsätter och det är inte vilken orkansäsong som helst. Det är den värsta på 20 år.

Det är fullkomligt omöjligt att förutse vädret. Man åker ut med båten då det är sol och vattnet ligger som en spegel. I nästa stund är det storm och hällregn och man får hålla i en palm för att inte blåsa i väg. Mina kallingar är konstant våta av regn och fukt. Många av deltagarna och teamet har drabbats av “infanterield” som är en rodnad och kliar som fan mellan benen.

Den enda gången man med säkerhet kan förutspå vädret är om presidenten utfärdar båtförbud (det händer en gång i veckan, typ). Då blir det garanterat en vindstilla och vacker dag…

Det finns ett problem efter varje öråd. När allt är avklarat och vi ska ge oss iväg hem så får alltid den utröstade deltagaren åka med vår jeep hem till hotellet. Den ledsna deltagaren vill gärna snacka lite och lätta sitt hjärta. Och vem väljer de alltid att prata med? Jo, mig.

Det är något jag gärna gör — de är ju ledsna och har ett stort behov av att få snacka en stund. Problemet är att de stinker! Inte luktar lite illa utan de stinker verkligen.

Jag är absolut inte känslig, för jag är gammal boxare och det ingår liksom i konceptet att boxning luktar svett. Men det här är något helt annat. Det är en stank av svält, svett och jag vet inte vad. Men det är bara att bita ihop i en timme på en guppig lerväg med en utröstad deltagare som inte precis doftar nyutslagna rosor…